Mitt Vietnam...

Idag kom verkligheten ikapp och visade att allt inte bara är guld och gröna skogar hela tiden. De senaste dagarna har Alexander varit lite grinig vid nattningen, vilket kulminerade ikväll.  Denna nattning varade en oändlighet. Den var som den där scenen i Matrix, när själva tiden saktar in. Allt medan en otröstlig Alexander likt en brandbil under utryckning skrek sig hes. Inget av de vanliga nattningsknepen fungerade. Det slutade med att jag till slut kände mig nödgad att testa det som alltid fungerar; promenad. Boom, som efter en käftsmäll av Mike Tyson slocknade han sa fort barnvagnen sattes i rörelse. Äntligen! Efter en halvtimmes promenad kändes det tryggt att ater försöka lägga honom till sängs. Efter en halvtimmes sömn var det dock dags igen. Efter en stund med nya försök till nattande kändes det som att ytterligare en promenad var enda utvägen för saväl, Alexander, mig själv, och mina grannar. Denna gang gick jag runt inte mindre än en timme. Det blev en del blickar fran barfönstren där jag vid elva pa kvällen gick runt med en barnvagn upp och ner längs Folkungagatan. Väl hemma igen var det sa upp till bevis. Skulle Alexander vakna efter det att vi klivit in genom hallen och barnvagnen inte längre var i rullning? Denna stund var fylld med angest, sa som jag kan tänka mig att de stridande slavarna kände da de gick längs korridoren ut pa Colusseum för att slass med lejonen och björnarna som där väntade pa dem. Som tur var sov Alexander vidare och ingen mer nattning behövdes. Denna nattning var mitt Vietnam...